Uppdragsarbete

Äntligen är den färdig, koftan. Detta är alltså en lusekofta, som ni ser. Jag ärvde den av syföreningen här i församlingen. Någon tant hade påbörjat den men inte orkat fullfölja. Material fanns, beskrivning också, om än på norska. Problemet var att hon inte hade följt beskrivningen rakt av. Jag fick improvisera och lista ut hur jag skulle kunna göra. Sen fanns det ett mönster på en knäppkant med broderi på filt. Men jag ville ju sätta min egen prägel på det hela, så efter mycket om och men kom jag fram till att jag ville sticka en tvärrandig knäppkant. Och sen en enkel kantremsa till halskanten. Hakarna hade jag klippt loss av en HM-lusekofta som det var lite hål i. Så de är återanvända. Nu ska syföreningen komma fram till på vilket sätt denna kofta ska omsättas i pengar till välgörande ändamål. 

Det var mycket pyssel och jag upptäckte efter monteringen att mönsterpassningen fram inte är särskild perfekt. Jag tror inte jag kan göra något åt det nu längre och får väl hoppas att det inte syns så mycket. 

Norwegerjacke. Ich habe sie vom Handarbeitsverein
in meiner Gemeinde übernommen, unvollendet. Nun habe
ich sie endlich fertiggestrickt. Mein Beitrag zum Design:
die Vorderkante, quergestreift gestrickt und angenäht.
Die Haken sind wiederverwertet von einer Strickjacke,
die ein paar Löcher hatte. Mal sehen, was der Handarbeitsverein damit anstellt.
Irgendwie soll er in Geld umgesetzt werden, das dann wohltätigen
Zwecken zugeführt wird. 

Dagens fundering

Tänkte på det när jag fotograferade dotterns säng med de nya sängkläderna: Hon har ett så litet liv. Gosedjur, kuddar, ett antal bilderböcker, nappar, sovstrumpor. Hennes lilla värld. Hon sorterar allt innan hon ska somna. Och kudden vänds många gånger, för den ska vara kall mot hennes kind. Hon vänder sig mot väggen, ligger där med öppna ögon och tänker igenom sin dag. Undrar vad som pågår i henne. Hennes liv är så litet än, så begränsat i sina dimensioner: hemma, dagis, en eller annan utflykt eller promenad. Mamma, pappa, storebror och storasyster, fröknarna på dagis, en och annan vän till familjen. Men detta lilla liv uppfyller henne fullt ut. Hon tar det på allvar, allt är viktigt. Vilken overall man tar på sig och vilka strumpor, vilken fröken som är där när man kommer till dagis, om alla pusselbitar finns kvar, vad som ska ätas och vilken bok som ska läsas när hon ska sova. Allt är viktigt och har sin betydelse - och hon vet så väl vad hon vill och behöver. Hon kan inte förklara det och jag kan inte veta, men jag är full av förundran och respekt för hennes lilla liv och önskar ibland att jag kunde krypa tillbaka in i mitt. Och när jag ser på hennes säng och ser allt som finns däri då får jag tårar i ögonen, för det är där jag förstår hur liten och hur viktig och ömtålig hennes lilla värld är - och hur gärna jag vill skydda den så att hon ska få leva kvar därinne och bit för bit vidga sina vyer, precis i den takt som är lagom för henne.