Bara ett litet livstecken ...

Igår var det 8 besök på min blog - nu känner jag en viss press på att leverera ... . Nej, inte att producera men att visa vad jag har producerat. Min blog är så pass ny att jag har mängder med projekt som är färdiga sedan länge som kan presenteras. T ex detta får ... . De stora barnen hade varsin dufflecoat när de var små. Minstingen ville inte ens prova - och vi som trodde att hon skulle vara så söt i den. Sen fick hon kardat ull - och jag fick en idé. Det här är liksom bara början, en igelkott till andra fickan är redan beställt. Bilden blev dålig men fåret sitter på fickan. Och, se och hör, idag var hon beredd att prova. Vad fin hon var. Nu undrar jag bara hur jag ska få in lite färg i projektet. En igelkott går ju liksom också i brun - om jag inte våldför mig på förebilden och gör den röd - men det i sin tur stämmer inte med fåret som har naturliga färger. Jag får väl diskutera saken med fyraåringen. Kanske det kan bli ballonger, blommor eller ett barn med färglada kläder. ....

Ein Dufflecoat der Grossen,
geschmückt mit einem Schaf.
Jetzt wird er vielleicht angezogen.
Ein Igel für die andere Tasche ist schon bestellt.

Här ser ni ett projekt för restanvändning. Ni ser också att det blå och lila garnet tog slut ju längre ner på tröjan jag kom. Garnet är ojämnt spunnen bomull i olika färger och mönster hittade jag på nätet för länge sedan. Det är ett raglanmönster som kan anpassas efter önskemål för alla storlekar och garnsorter. Jag älskar allroundmönster .... . Trådarna är inte fästa än, men jag var alldeles för upptagen med en födelsedagspresent för min imorgon 18åriga son. Jag ska visa snart, men han måste se den först. 

Resteverwertung in Baumwolle.
Die Fäden sind noch nicht vernäht.
Ein richtiges Allroundstrickmuster,
leicht für alle Grössen und Garne anzupassen.

Och dagens fundering
bör handla om egenartiga möten i ett psykologmotagnings väntrum. Jag går för tillfället i terapi. Min tid ligger vid 10 på förmiddagen. Alla då arbetande psykologer verkar få nya patienter vid den tiden - det är viss omsättning i väntrummet. Varje gång någon kommer in måste patienten ringa på dörren, receptionisten är alltid på annat håll eller upptagen. Till slut öppnar hon genom att trycka på en knapp. Hon finns bakom en glasruta och verkar aldrig känna igen mig, fast jag har säker varit där 10 gånger. Hon verkar inte heller minnas vem jag ska träffa utan kollar alltid först i datorn som brukar vara seg. Sen får man sätta sig. In kommer med jämna mellanrum andra. Och det är intressant att observera vilka tankar som far genom mitt huvud - mina fördomar mot mig själv: Undrar vad han har för problem, han verkar ju så normal. Jag pendlar mellan att känna mig överlägsen och underlägsen. Ibland känner jag bara släktskap. Då ser jag hur andra hanterar sin oro. Alla är väldigt upptagna, med sina almanackor, sina mobiler, jag har min stickning. Någon andas på ett sätt som tyder på nervositet. Någon kommer in och verkar väldigt social. Hon talar med för hög röst. Ler mot allt och alla och visar på alla sätt att hon är säker. Det är bara det att det är för mycket.
Från en lång korridor kommer en terapeut efter den andre, alla kvinnor. De går fram till sina patienter och tar alltid i hand. Denna handskakning markerar mer avstånd än närhet. Den är formell fast man har setts många gånger. Hon är ingen vän utan ett proffs. Sen följer man sin terapeut tillbaka längs korridoren.  Och så stängs dörren och arbetet börjar.
Märkliga ritualer i en konstlad miljö som egentligen inte handlar om något annat än att människor möts och söker hjälp hos varandra.