Sportlovsaktiviteter

Det är klart, jag åker också skidor då och då, på längden, det andra kan jag inte. Och det är fint. Men det finns ju andra projekt också. Golvet i köket t ex. Från början inte tänkt att ligga öppet (huset är från 35), Illa medfaren, men hål och skavanker och av någon anledning med fernissa på vissa ställen dock inte alla. Och då beslutade vi oss att måla det. Men innan dess behöver det ju rengöras. Och efter en omgång med rotborste och linoljesåpa såg golvbrädorna så välmående och vackra ut. Gråa och ärovördiga, så vi har inte riktigt hjärta att måla dem. Istället ligger jag på knä och skurar och sliper med handslipmaskin och skrapar med färgskrapa. Slitigt är det, men jag ser varje gång jag har skurat tre brädor fram emot tills de har torkat, för de blir så vackra, trots alla skavanker. Kan ni gissa hur långt jag har kommit på dessa brädor? På de mittersta kan man se var jag slutade, nämligen ungefär i mitten av bilden. 

Frischgescheuerte Dielen. Wir bringen es einfach nicht über uns
sie zu streichen. 

Ett litet Stilleben av mina redskap för golvbearbetning

Ein Stilleben aus meinem Werkzeug.

 Blick ur vardagsrumsfönstret.

Blick aus dem Wohnzimmerfenster

 Ett nytt stilleben med retro-brödrost, prydnadspumpor från i höstas, symönster ... . Helt enkelt bilder från mitt sportlov.

Noch ein Stilleben.
Der Toaster ist museumsreif,
die Zierkürbisse lustig,
den Scnitt habe ich heute abgepaust. 

 Som plastmatta fruktansvärt, men när jag tog kortet insåg jag att det skulle vara fint som tyg.

Fürchterlich hässlicher Plastikfussboden, aber das gleich Muster auf einem Stoff??
Gar nicht so schlecht. 

Dagens tanke:
Jag har ju blivit mindfull - efter genomgången mindfullness-gruppbehandling. Det var faktiskt bra, och jag har lärt mig något: Varje gång mina "tänk om" - tankar nafsar mig i hälarna tänker jag att jag är ett staket. Ett ståltrådsstaket som vinden blåser igenom utan att det bjuder motstånd. Tankar, känslor, farhågor, rädsla och ångest får finnas men blåsa igenom mig, får försvinna lika fort som de kom. Jag försöker att komma ihåg att jag är som ett ståltrådsstaket när de kommer, och när jag väl har manat fram bilden så händer det att tanken som ropade på min uppmärksamhet, som ville bosätta sig i min kropp och göra mig rädd, att denna tanke redan blåst vidare. Det funkar inte alltid, men ibland gör det faktiskt det - och det är rätt häftigt att det går.

Fastan á la Hanne: 
Igår slängde jag en kylskåpsmagnet som var väldigt ful.
Idag slängde jag en soffa, där skumplasten redan höll på att bli till smulor.