Jag blir så glad

åt alla som tittar i bloggen. Det är ju inte så supermånga, men jag blir glad ändå, och det tittar folk från olika länder.

Ikväll orkar jag inte skriva något vettigt utöver bilderna, men för att ni som tittar inte blir besvikna när ni tittar, kommer lite bilder, tankarna kommer sen i efterhand, imorgon, hoppas jag. Så det här inlägget kommer att redigeras. 

Först ut haklappar, jag har försökt mig på detta också, och de blev ändå ganska fina. Baksidan i frottée och på framsidan har jag övat mig lite i olika applikationer. Allt är självpåhittat, förutom blomman som är utklippt från en tygrest. 

Ska se vem som ska få dem, här hemma behövs de inte längre. 

Ein paar Lätzchen als Restverwertung. Und zum Üben von Applikationen.

Sen den här stjärnan som jag faktiskt blev väldigt glad åt. Min församling äger en julkalender som en gång fanns med guiness record bok för att vara världens största. Varje år gör olika människor och en del barngrupper luckor åt denna kalender. De är som små tittskåp som öppnas efterhand. Till denna kalender ska jag göra en lucka som jag tänkte fylla med symboler ur julevangeliet, gjorda på olika vis. Det här är Bethlehems stjärna, gjord av en diskad pajform till en färdigpaj som jag klippte till stjärna och sedan tryckte i ett mönster. Och jag tycker att det blev supersnyggt!!!

Ein Stern aus einer Pajform in Aluminium. Ich habe ihn mit einer
Schere zurechtgeschnitten und dann mit einer Art Aale auf einer dicken
Schicht Zeitungspapier verziert.
Sehr stolz bin ich, das wird der Stern von Bethlehem in meiner
Adventskalenderluke. 

God natt alla!!!

Gårdagens Tanke
Tänk om vi kunde önska och längta som barnen. På deras önskelistor kan allt stå huller om buller. Stort och smått, sånt som går att köpa och fred på jorden. På något sätt har vi tappat den förmågan. Vi vågar inte önska oss sånt som vi bedömer som inte realistiskt. På något sätt gör det ont att önska sånt som jag vet att jag inte får. Då låter jag hellre bli att önska, för jag tar liksom ut besvikelsen i förskott. Jag låter också bli att önska sånt som jag inte har adress till, som jag inte vet vem jag ska önska mig av.
Allt detta gör att jag aldrig sätter ord på mina största önskningar. Det tänkte jag på i kyrkan igår. detta ohejdade hopp som folket kastade på denna man på sin åsna. Kanske kan jag öva mig i att önska lite större, om jag vågar. Fast det vet jag inte om jag gör, åtminstone inte när det gäller det aktuella klimatmötet.  ....