måndag 26 november 2012

Mera återbruk, häst och burkar

Det är lite för tyst på bloggen för tillfället. Jag skapar och gör men en del projekt är hemliga inför julen, en del är lite långdragna. Men här alltså två återbruksprojekt. Tidigare i återbruksutmaningen (länken går till det aktuella inlägget) så fanns det med en idé om att göra små korgar av jeansben. Det hade jag tänkte göra med dotterns avlagda jeans. Men när jag höll de i handen upptäckte jag att en större konservburk nog hade ungefär samma diameter. Jag stoppade in den i benen på jeansen och upptäckte att det inte var ungefär utan exakt samma diameter. Vek ner byxbenets nederkant i burken, klippte av 2-3 cm nedanför burkens botten, satte lite lim i botten och vek in - nu har burkarna kläder och ser lite mindre råa ut. 

Hästen tillverkades efter idén i en gammal handarbetstidning. Jag gjorde om lite och hittade på lite och använde mig som grund av en avlagd skjorta från min man. Alla mina brodergarner är loppisköp, så jag tycker att man kan kalla detta för ett återbruksprojekt. 

Ein Pferd mit Stickerei aus einem alten Oberhemd
meines Mannes. Die Idee stammt aus einer alten
Handarbeitszeitung, leicht abgewandelt und frei
nach Schnauze gestickt. 

Die "angezogenen Konservendosen" im Hintergrund sind mit
Hosenbeinen einer alten Jeans der ältesten Tochter bekleidet. 



Dagens Tanke

Finns det någon som får det att gå ihop? Jag känner mer och mer att det är en illusion att tro att båda vuxna i en familj kan ha krävande jobb. Eftersom hemmet också är ett krävande jobb. På något sätt känns det som om det är upp till kvinnorna att bevisa för sig själva och samhället att det går att förena. Nu, när det finns RUTavdrag och välutbyggd barnomsorg. Nu finns det väl inga hinder? Kanske inte i den faktiska tiden, men hur mycket kan man proppa in i sina 24 timmar när det inte bara handlar om att fysisk vara på plats och uträttar något mekaniskt? Jag känner att det är så viktigt att vi faktiskt har ork att lyssna på varandra och på våra barn. Det är en förutsättning för att barnen ska uppleva sig viktiga och därmed få det självförtroende som krävs för att klara av att leva ett gott liv. Lyssnandet är dessutom en förutsättning för att en relation ska fungera. Dessutom måste någon se till att det sociala nätverket runt familjen kan upprätthållas, för en vacker dag så behöver man det. När man vill bry sig om sina vänner och grannar, för att det är rätt, när man vill leva någorlunda miljövänligt, äta någorlunda vettig mat och ha ett hem som faktiskt är mer än en väl städad sovplats, en slags viloplats och mittpunkt där vi kan komma till ro. Jag undrar om det är någon som får det att gå ihop. Och jag undrar om inte det är vår tids kvinnofälla: att vi försöker att bevisa att det går att få ihop det.
 
Sen har vi dessutom ett arbetsliv som pressar oss till yttersta effektivitet. Samma effektivitet som vi sedan fortsätter med hemma för att kunna bygga det komplexa bygget som ett hem är. Priset betalar i slutändan oftast kvinnorna. Och jag vill inte betala det priset längre. Jag har sträckt mig längre och längre och lider mer och mer under min otillräcklighet och känner: Varför ska jag försöka att få en ekvation att gå ihop som inte går ihop. Den kanske går ihop för andra, som har andra slags arbeten eller har en större kapacitet - men för mig går det inte ihop. Vad jag ska göra åt det? Vet inte, men till att börja med måste jag konstatera att det inte går ihop. 

5 kommentarer:

  1. Jag får det inte heller att gå ihop så för min egna hälsas skull har jag valt att arbeta 80% och i min enfald trodde jag att mannen också skulle gå ner i arbetstid (vi hade pratat om det) men det "passade" aldrig hans jobb. Är inte det lite typiskt. Att det aldrig passar jobbet. Jag vill inte vara mitt jobb. Jag vill vara jag och ha tid över till det som jag vill göra, om det så är att bara sitta och dum-glo på tv:n. Jag har också plockat bort mitt ledarskap på Friskis och svettis av samma anledning - mina krav och min träning - inte gå dit för att jag förväntas göra det på bestämda tider. Jag håller med dig i det du skriver och jag tror att det är viktigt att skriva om det. Inte bara för sin egen skull utan även för andras. Inte ha dåligt samvete, inte klandra andra, och inte prata illa om de som inte vill vara med i karusellen, utan stötta varandra. Tack för ditt inlägg.

    SvaraRadera
  2. Fina återbruk!! Så passande att burkarna passade :) Och hästen är ju enastående!

    Förstår dilemmat du beskriver. För egen del har jag precis lämnat ett mycket mer betalt jobb för ett mycket mindre betalt jobb (vi talar flertal tusenlappar). Men, från att ha haft 1,20 h per dag i resväg (i bästa fall, beroende på pendeltågens tillförlitlighet), tar det mig numera bara 2 x 5 minuter att gå till/från jobbet. Nu bor jag visserligen själv och har inga andra att direkt tänka på i vardagen, men gissa om jag njuter ändå av tidsvinsten?!?

    SvaraRadera
  3. Vist är det svårt att få ihop vardagen. Det är svårt att prioritera det man tycker är viktigast. Alla har vi dock 24 timmar rik som fattig. Frågan är bara hur vill vi använda våran tid? Att fösöka vara närvarande i de man gör just för tillfället tycker jag är till hjälp. Dvs när jag har kvalitetstid med barnen så är jag närvarande i det när jag har annat så är jag närvarande i det:-)
    Jag blir så ofantligt trött över att tänka på allt som finns att göra....


    Hästen var urgullig föresten:-)

    SvaraRadera
  4. Jag har ju verkligen hamnat i kvinnofällan. Sliter, går i väggen. Det kostar på att ta sig tillbaka. Men livet är mycket bättre nu. Det är inte pensionen. Jeansbenskorgar... Jag älskar mina!

    SvaraRadera
  5. Verkligen fina återbruk, både burkarna och hästen!!!!

    Ja jag förstår verkligen vad du menar, otillräckligheten kan ibland få mig att ligga vaken på nätterna... =( Hur mycket krav kan egentligen läggas på innan det exploderar?

    SvaraRadera