Dagens fundering
för en gångs skull först i bloggen. Vårt kök är från 79, det är med andra ord i stort behov av renovering. Och har varit det länge. Vi ville renovera köket redan för typ 10 år sedan, men det kändes som om det hela tiden var för mycket beslut att fatta på en gång. Vi orkade helt enkelt inte att ge oss in i den djungeln. Dessutom lever vi efter principen: man slänger inte ut ett kök som fungerar. Vi vill inte vara med i slit och släng mentaliteten. Men om vårt kök fungerar kan diskuteras. Det är smutsigt och delvis trasigt och ugnen kan numera bara öppnas med hjälp av en tång.
Nåja, vi bläddrade i kökskataloger och letade och hade olika åsikter i familjen. Till slut hittade vi ett kök som vi tyckte om båda två. Och det var riktigt dyrt. Vi tänkte: Vi brukar vara så sparsamma annars, vi kan unna oss ett dyrt kök. Vi tänkte: ett kök är en bra investering och vill vi sälja en gång så blir det bra med ett exklusivt kök. Och vi tänkte att själva inredningen behöver inte vara så dyr.
Tänkte vi och kände: det här är inte riktigt vi. Vi vill inte spela med i leken: "vem har det häftigaste köket". Vi är inte såna som stylar vårt hem. Vi vill ha något som fungerar, som håller länge, som är bra kvalitet, men vi skäms om det kommer fram att vi har lagt så mycket pengar på köksinredningen. Hellre vill vi då lägga pengarna på hantverkare som gör jobbet åt oss. ... Men det var ju så tjusigt, detta dyra kök. ... Så lättpåverkad man är ... .
Det blir nog ett mellanting, inte det billigaste, inte det dyraste. Lite praktiska detaljer, men INGA SJÄLVÖPPNANDE LÅDOR. Det fanns att köpa en elektrisk mekanism som öppnar lådor om man bara trycker lite emot dem. Försäljaren argumenterade mycket förnuftigt för en sån lösning med hygieniska argument: Tänk om du har hållit på med kyckling och vill komma åt sophinken och behöver öppna lådan med källsorteringen med smutsiga händer.... . Säkert sant allting: men vilka i-landsproblem!!! Nej, där gick gränsen för mig. Inga elektriska lådöppnare i vårt kök inte. Det här blev för mig ett så tydligt tecken på hur vi kretsar kring oss själva och våra inbillade problem - medan det finns folk som varken har hem eller mat att tillaga. Jag vill inte komma så långt ifrån det riktiga livet, där maten tillagas på en eldstad och förvaringen består i några enkla lådor. Jag vill leva så att jag känner att jag fortfarande kan föreställa mig ett liv, inte i fattigdom, för det är arrogant att hävda att jag skulle kunna föreställa mig det, men ett liv betydligt enklare än vad vi tar för givet.
Där hittade jag en till ledstjärna för mitt liv: enkelhet och närhet till det ursprungliga
Und auf deutsch:
diesmal zuerst: Unsere Küche von 1979 wartet seit 10 Jahren auf Renovierung. Wir sind immer vor allen zu fassenden Beschlüssen zurückgeschreckt und haben dem ganzen einen ideologischen Überbau verpasst nach dem Motto: Man reisst keine Küche ab, die funktioniert. Ob sie funktioniert kann man allerdings diskutieren. Leicht eingeschmutzt, teilweise kaputt und den Herd kann man nur noch mithilfe einer Zange öffnen.
Wir haben Kataloge gewälzt und schliesslich eine Küche gefunden, die uns beiden gefiel. Superteuer. Eine richtige Edelfirma. Wir haben klug gedacht: Eine gute Investition. Wir sind sonst so sparsam. Wir können an den Details sparen ...
Wir habe vernünftig gedacht und instinktiv gefühlt: Das sind nicht wir. Wir wollen nicht mitspielen im Wettstreit um die teuerste Küche. Wir stylen unsere Wohnung nicht. Wir brauchen etwas, was funktioniert, gute Qualität, aber wir genieren uns ein bisschen für eine Luxusküche. Wir wollen lieber das Geld in Handwerker investieren, die die Arbeit machen. ... Aber sie war schon schick diese Küche. ... es ist nicht leicht, sich dem Zeitgeist zu entziehen.
Es wird wohl ein Mittelweg, nicht das billigste, nicht das teuerste. Einige praktische Detail, aber KEINE ELEKTRISCH SELBSTÖFFNENDEN SCHUBLADEN. Der Verkäufer versuchte hygienisch zu argumentieren: Stell dir vor, du hast Hühnchen geschnitten und willst an den Mülleimer. Da brauchst du nur die Schublade ein bisschen zu drücken und schon geht sie auf. Wenn du die Griffe anfassen musst, musst du hinterher putzen. OK, vielleicht praktisch - aber was für ein Luxusproblem. Andere haben kein Dach über dem Kopf und kein Essen, das man in einer Küche zubereiten könnte. ... .
Das war zuviel für mich: Keine elektrischen Schubladenöffner in unserer Küche!!!! Es wird so deutlich, wie wir um uns selber kreisen und über unsere eingebildeten Probleme nachdenken. Ich will mich nicht so weit vom eigentlichen Leben entfernen, wo das Essen über einem Feuer gegart wird und alles, was man braucht, in ein paar Kisten passt. Ich will irgendwie noch den Kontakt behalten zum einfachen Leben ohne all das unnötige, womit wir uns umgeben. Armut kann ich mir nicht vorstellen, aber Einfachheit will ich mir vorstellen können.
Da habe ich wieder einen Leitstern gefunden: Einfachheit und Nähe zum Ursprünglichen.
Och nu lite Återbruk:
Jag hade en del linnen. Alldeles för korta, de åkte alltid upp, högst oskönt. Och det var samma sak för dottern. Hon behövde nya, längre, som går över den lilla runda barnmagen. Så jag färgade dem i turkost, sydde om dem och sen var de lite tråkiga. En halv överbliven rå potatis blev stämpel. Små igelkottar gjorde ganska mycket för att liva upp. Inga konstverk, jag övar och övar på kantningar, men det funkar. Och jag kunde sortera ut motsvarande antal gamla linnen.
Är det någon som vet vad man kan använda för att skära till stämplar som blir lite mer permanenta än en potatis? Jag funderade på en uttjänt musmatta eller någon annan sorts tät skumplast.
Mönster Ottobre 4/04
Storlek förlängd 104
Material: gamla linnen, trikotrester, spetsresår, textilfärg och potatis.
Nu behöver jag bara nya linnen till mig själv....
