Inget färdigt att uppvisa, istället ofärdigt.

Ett till litet sportlovsstilleben, en bra beskrivning på vår familj (det är inte min tidning ska jag bara meddela). Såhär såg det ut på ett av nattygsborden när vi kom fram. 

Sehr bezeichnend für unsere Familie, ich find die Mischung
sympatisch - das Foto ist nicht gestellt, es sah so aus als wir kamen.

 Jag tycker svängen på vår trappa i fritidshuset är så vacker.

Ich finde unsere Treppe im Ferienhaus so schön.
Irgendwie elegant geschwungen.

 Den här toarullehållaren älskar jag. Enkel och bra. Förmodligen original från 30talet.

Und dieser Klorollenhalter ist einfach charmant.
Der ist sicher original aus den 30igern. 

Ja, och sen var det detta med ofärdiga projekt. På sportlovet har jag med stickad och klippt av och klippt till, resultaten är inte färdiga och bloggas därför inte än. Men vi klädde också av en fåtölj. Jag ska försöka ge mig på att klä om den och förse den med en ny dyna. Här några bilder som jag tog mest för att komma ihåg ordningen på alltihop, så att jag kan sätta ihop det hela igen på slutet.

Ein ausgezogener Sessel, den ich renovieren will.

Die Fotos sind eigentlich nur dazu da,
nicht zu vergessen, wie es vorher ausgesehen hat,
damit ich das Ding wieder zusammengebaut kriege. 

Lägg till bildtext

Dagens Fråga
Varför måste alla små dataspel spelas på tid? Jag har spelat patience (fysisk) sedan jag var liten och alltid uppfattat detta som ett spel som sänker stressnivån, eftertanke och tålamod. Nu har jag hittat lite olika appar med patience och allt är på tid. Likaså med barnspel, på barnkanalens hemsida är alla spel till barn som är äldre än kanske 3 år på tid. Till och med memoryspel, vilket egentligen borde vara ytterst lämpligt att omvandla till dataspel, hittar man nästan bara varianter på där det pågår en nedräkning medan man spelar. Jag förstår inte. Har vi inte tillräckligt med tidspress och tidsstress i vårt liv så att vi måste bygga in detta i våra spel också? Jag tänker ibland på en gammal lärare som lite cyniskt förklarade för oss att effekt eller prestation är arbete per tid - när vi ville lämna in något arbete för sent. Visst, det kan jag väl i viss utsträckning hålla med om, men varför i spel? Och dessutom blir mycket arbete bättre gjort om det sker utan tidspress och då kan man undra vad som är att föredra.
Detta resonemang får räcka för ikväll. Sov gott allihopa.

Sportlovsaktiviteter

Det är klart, jag åker också skidor då och då, på längden, det andra kan jag inte. Och det är fint. Men det finns ju andra projekt också. Golvet i köket t ex. Från början inte tänkt att ligga öppet (huset är från 35), Illa medfaren, men hål och skavanker och av någon anledning med fernissa på vissa ställen dock inte alla. Och då beslutade vi oss att måla det. Men innan dess behöver det ju rengöras. Och efter en omgång med rotborste och linoljesåpa såg golvbrädorna så välmående och vackra ut. Gråa och ärovördiga, så vi har inte riktigt hjärta att måla dem. Istället ligger jag på knä och skurar och sliper med handslipmaskin och skrapar med färgskrapa. Slitigt är det, men jag ser varje gång jag har skurat tre brädor fram emot tills de har torkat, för de blir så vackra, trots alla skavanker. Kan ni gissa hur långt jag har kommit på dessa brädor? På de mittersta kan man se var jag slutade, nämligen ungefär i mitten av bilden. 

Frischgescheuerte Dielen. Wir bringen es einfach nicht über uns
sie zu streichen. 

Ett litet Stilleben av mina redskap för golvbearbetning

Ein Stilleben aus meinem Werkzeug.

 Blick ur vardagsrumsfönstret.

Blick aus dem Wohnzimmerfenster

 Ett nytt stilleben med retro-brödrost, prydnadspumpor från i höstas, symönster ... . Helt enkelt bilder från mitt sportlov.

Noch ein Stilleben.
Der Toaster ist museumsreif,
die Zierkürbisse lustig,
den Scnitt habe ich heute abgepaust. 

 Som plastmatta fruktansvärt, men när jag tog kortet insåg jag att det skulle vara fint som tyg.

Fürchterlich hässlicher Plastikfussboden, aber das gleich Muster auf einem Stoff??
Gar nicht so schlecht. 

Dagens tanke:
Jag har ju blivit mindfull - efter genomgången mindfullness-gruppbehandling. Det var faktiskt bra, och jag har lärt mig något: Varje gång mina "tänk om" - tankar nafsar mig i hälarna tänker jag att jag är ett staket. Ett ståltrådsstaket som vinden blåser igenom utan att det bjuder motstånd. Tankar, känslor, farhågor, rädsla och ångest får finnas men blåsa igenom mig, får försvinna lika fort som de kom. Jag försöker att komma ihåg att jag är som ett ståltrådsstaket när de kommer, och när jag väl har manat fram bilden så händer det att tanken som ropade på min uppmärksamhet, som ville bosätta sig i min kropp och göra mig rädd, att denna tanke redan blåst vidare. Det funkar inte alltid, men ibland gör det faktiskt det - och det är rätt häftigt att det går.

Fastan á la Hanne: 
Igår slängde jag en kylskåpsmagnet som var väldigt ful.
Idag slängde jag en soffa, där skumplasten redan höll på att bli till smulor.