En doppresent och ett fysikaliskt mysterium

Bokstäverna är inte helt raka, det syns bättre på bilden än i verkligheten. Men annars är jag rätt nöjd. Mönstret ur senaste Ottobre. Tyget är ett slags sweatshirttyg med vit insida. Rätt stabil, men jag tror ren bomull. Jag hoppas bara att inte sömmarna är för hårda. Overlockkniven var inte längre med på noterna (en ny är beställd), istället klippte jag ner sömsmånerna ganska mycket och sicksackade. Sen var det så att jag glömde sömsmånen i ärmhålen vid tillklippning, då fick jag användning av täcksömmen från avigsidan, jag sydde ärmarna liksom utanpå på huvudstycket. Jag tycker det blev någorlunda, men ni får ingen närbild!!!!! Triangeln i halsen har jag snickrad ihop själv, jag inbillar mig att jag sett något liknande på något plagg och tyckte att det verkade bra. Min stora son är nickelallergiker så jag tycker inte om när metalldelar kommer åt bebishud. 

Jag är alltid osäker om saker jag syr är tillräckligt fina för att ges bort. De har ju liksom alla små skavanker - men jag försöker trösta  mig med att det alltid är en stor ära att få något hemsytt av mig eftersom jag hittills bara klarar av att ge bort sånt till människor som är riktigt viktiga för mig. 

Återstår överlämnandet av presenten. Minstingen blev mycket lägligt sjuk lagom till dopet, så vi kunde inte gå. 

Tyg: Stuvbit sweatshirttrikå, köpt av en bekant vars mamma var tygsamlare. Rest fleece. Mudd. 

Mönster: Ottobre 1/11

Storlek: 74

Ein Taufgeschenk, noch nicht überreicht.

Dagens fundering

Hur i all världen kunde denna istapp bli till. Den står alltså i nästan 45 graders vinkel ut från vertikalen. Mig veterligen lyder också vattendroppar under tyngdlagen och borde droppa neråt och inte utåt. Och om det hade fryst under färd så borde vinkeln vara inåt. Den enda rimliga förklaringen vi kunde hitta var att dropparna rann ner på framsidan av en begynnande istapp och att det var så kallt att de inte hann ända ner innan de stelnade.

Men märkligt ser det ut, och jag har inte sett något liknande tidigare. Den som har en idé får gärna kommentera (jag blir ö h t väldigt glad för alla kommentarer, hittills har det inte kommit så många).

Denkelei des Tages:
Wie um alles in der Welt kommt ein Eiszapfen zustande,
der nahezu im 45 Grad Winkel nach aussen absteht? Hat jemand eine Idee?

Produktion och vårmelankoli

Jag grävde lite i mina gömmor och hittade denna fina trikå som jag för ett bra tag sedan auktionerade till mig på tradera. Det räckte inte till en hel långärmad tröja, men så hittade jag lite turkost bomullstrikå som jag någon gång köpt på mig, för det är bra att ha enfärgat. Och det passade så himla bra ihop. Jag använde mönstret Ottobre Creative Workshop 301 och hittade på de extra ärmarna. Sen vågade jag mig på att avsluta med fållarna på Coverpron i avvikande färg och från avigsidan sydd. Jag tycker det blev fint. Bara att overlocken inte hade riktigt den perfekta trådspänningen, därför hänger inte ärmarna riktigt bra. Men det går över.... .

Ich hatte nicht genug von dem bunten Trikot,
aber das blaue passte perfekt dazu.
Die kurzen Überärmel habe ich selbst gemacht.
Erstmalig mit sichtbaren Covernähten. 

Ja, och sen var det såhär. Jag var på jakt efter stickgarn i en viss färg. Jag letade på myrorna och hittade en påse, men i den påsen var mer garn än bara det jag var ute efter. Och då blev det ju garn över. Som jag kände att jag ville göra något av. Och då blev ett par raggsockor, färdiga på två kvällar och himla kul att sticka. Det är roligt med det slätstickade skaftet, då har man så många fler möjligheter till mönster. Extra nöjd var jag för att det nästan inte blev något kvar av garnet. ... "Punktlandung" säger man på tyska när något räcker precis. 

Resteverwertung, 2 Abende

Och sen kjolen. Mönstret är från Ottobre 1/10, strlk 104. Jag sydde en liknande ifjol, då var den alldeles för vid, så jag sydde fast resår på insidan av linningen - sen blev den älskad. Nu hoppas jag att det funkar, hon har ju växt till sig lite. Annars får jag göra likadant. Modellen är ytterst motvillig mot att prova saker innan de är klara.
Tyget kommer från Röda Korset. Jag älskar det. Snedslån från Tradera.

Stoff vom Roten Kreuz. Schrägband von Ebay. Ich find ihn schön.

Dagens fundering
Jag känner att jag går i otakt. Jag längtar efter våren, efter solen, efter ljuset. Men av någon anledning tycker jag att livet är tungt nu när ljuset återvänder. Ljuset är för skarpt. Snön för vit. Fönstren för smutsiga. Jag tittar ut genom fönstret och tänker: vad vackert, men jag vill inte gå ut. Jag lyssnar till fåglarna som talar om våren, men själv känner jag mig främmande. Jag hörde någon gång på radio om vårvinterns obarmhärtiga ljus - och jag förstår formuleringen. Allt är liksom hård och skarp. Är det någon som känner igen sig? Det är så mycket mer accepterad med höstmelankoli. Ibland funderar jag på om min februarisvacka beror på att jag bytt land. Att min inre klocka är inställd på att våren kommer 6 veckor tidigare än den gör här. Och dessa 6 veckor är tunga. Kan man ha breddgraderna i kroppen? Har någon undersökt detta någon gång?

Denkelei
Ich bin irgendwie falsch gepolt. Ich sehne mich nach dem Frühling, nach der Sonne, nach dem Licht. Und trotzdem bin ich trübsinnig im Februar und März. Das Licht ist zu scharf. Der Schnee ist zu weiss. Die Fenster sind zu schmutzig. Und alla haben neue Energi, nur ich nicht. Ich gucke aus dem Fenster und denke: Wie schön es ist, und will trotzdem nicht raus. Die Vögel sprechen vom Frühling, aber ich fühle mich fremd in der Welt. Ich hab mal im Radio die Formulierung: "Das unbarmherzige Licht des Frühlings" gehört - und ich verstehe, was gemeint ist. Alles ist hart und scharf. Versteht mich jemand? Herbstmelancholie ist soviel akzeptierter. Manchmal frage ich mich, ob mein Trübsinn damit zu tun hat, dass ich das Land gewechselt habe. Dass meine innere Uhr schon 6 Wochen früher auf Frühling eingestellt ist, als er kommt. Kann man Breitengrade im Körper sitzen haben? Hat das jemand schon mal untersucht?

En ny maskin - och ännu mer idéer ...

En kom alltså hem till mig nu, min nya Coverpro. Och den var så snäll från början. Den bara syr utan att bråka. Jag var ju tvungen att testa så jag sydde en tröja. Mönster Zoe från Farbenmix. Dock förlängd för den lilla magen. Fållarna sydda med min nya maskin, och äntligen har jag en känsla av att få till dessa i trikåtyg. Det finns dock en sak som jag måste lära mig - hur man avslutar sömmar utan att dra upp halva sömmen igen. Inbillar mig att jag någonstans såg en video-tutorial på detta, ska väl leta vidare på nätet. 

Ein Pulli mit der neuen Coverlock genäht, d h nur die Säume,
aber endlich wellen die sich nicht mehr. 

Ein Kleid aus einer Damenweste.
Nicht professionell aber ganz lustig. 

Och detta är alltså ett sådant improviserad projekt under rubriken: Sy barnkläder av vuxenkläder. Det var en väst som jag köpte billigt second hand. Jag sprätte upp alla inprovningar och klippte lite på måfå efter ett mönster för en västklänning. Blixtlåset i sidan sprätte jag också bort och sparade till en annan gång. Sen såg det hela alldeles för brett ut. Barnet låg redan och sov så jag tänkte: jag förlitar mig på min instinkt, och klippte bort lite till. Det borde jag inte ha gjort. Jag hade sinnesnärvaro nog att inte sy ihop utan tråcklade istället och provade nästa morgon. Det var för trångt. Grrrrr. Jag hittade ett vitt tyg med svarta blomrankor och klippte till två kilar som jag sydde i sidorna. Sen snedremsa runt ärmar och nederkant. Där bråkade min symaskin, så de sömmarna ska man inte titta närmare på - men det gör man ju inte. Och som helhet betraktad blev det ganska bra. Dock inte särskilt proffsig - jag lär mig mer och mer och nästa gång vet jag bättre. Man lär sig alltid något nytt. 

Dagens fundering
Min terapeut försöker lära mig tydlig kommunikation. Jag tycker detta är knepigt. Om jag säger: Nu får någon annan göra resten, för jag har gjort mitt, då tycker hon att det är otydligt. I och för sig kan jag hålla med om det, men om jag säger: Jag skulle vilja att du gör detta ... . Då är det som om uppgiften egentligen är min och jag delegerar den till någon annan. Det jag önskar mig är att någon annan ser att det måste göras och själv tar ansvar för det. Så om jag ber någon annan att hjälpa mig så har jag i själva verket befäst en ordning där uppgiften från början är min tills jag ger dem till någon annan som då har friheten att säga ja eller nej. Och säger den andre nej så ligger uppgiften åter igen på mig.
Finns det någon som känner igen sig?
Jag läste någonstans om en kvinna som sa upp sig från jobbet som projektledare hemma. Det gav mig en tankeställare, för det är vad jag tror att många kvinnor är i sina familjer. Delvis självpåtaget förstås, men ändå. Och den uppgiften är svår att bli av med. Dessutom måste man för att bli av med den inse att andra kanske har andra idéer om hur ofta badrummet behöver städas etc. . Jag vet inte riktigt hur jag vill ha det egentligen, men jag ska försöka med balansgången om tydlig kommunikation samtidigt som jag formulerar mig på ett sätt som markerar att alla i hushållet bär ett gemensamt ansvar att det som behöver göras blir gjort.
Tillägg: i det stora hela är familjemedlemmarna väldigt hjälpsamma.

Denkelei des Tages
Kommunikation ist schwer. Wenn ich will dass etwas im Haushalt passiert, wie soll ich das sagen? Wenn ich sage: Jetzt muss jemand anders den Rest machen, findet meine Therapeutin, dass ich mich undeutlich ausdrücke. Wenn ich sage: ich möchte dass du (Sohn, Tochter, Mann) den Rest machst, dann habe ich das Gefühl, die Arbeit sei eigentlich meine, nur dass ich sie delegiere.
Ich habe von einer Frau und Mutter gelesen, die den Job als Projektleiter des Haushaltes gekündigt hat. Spannende Idee, denn manchmal fühlt man sich tatsächlich als Projektleiter. Und hat sich diesen Schuh vermutlich ursprünglich selber angezogen. Ich arbeite also weiter an meiner Kommunikation.
Nachsatz: Meine Familie ist im Ganzen sehr hilfsbereit ... .

Nåja, inte riktigt nöjd

För ett tag sedan fick vi ärva ett par jeans med resår som då var alldeles för stora för minstingen. Dessutom hade de alldeles för höga i midjan samtidigt som resåren var ganska stram. När jag såg volangkjolen i nyaste  Ottobre bestämde jag mig att klippa av byxorna och sy fast volanger. Jag använde för första gången rynkfoten till min symaskin - jag får väl testa mera för att komma fram till hur jag måste ställa in trådspänning och stygnlängd för att få rätt rynkning för en volang. Nu sydde jag två varv runt och fuskade lite eftersom rynkningen fortfarande var lite för svag. Ändå mycket bättre än att hålla på med rynktrådar. 

Jag tycker dock fortfarande att kjolen har för hög midja, så jag tror jag får trixa lite till. Antingen klipper jag av utan hänsyn till framfickorna eller så gör jag med framfickorna som de i Ottobre har gjort med bakfickorna: jag sprättar upp sömmarna och syr fast volangen och sedan sätter jag fast fickorna ovanpå. Fast dottern tycker kjolen är bra som den är. Så jag kanske nöjer mig.

Återbruk i detta projekt: Jeans som jag klippte av. Yttre volangen av tyg från tradera. Spets begagnat. Nedre volangen: loppistyg från Hälsingland. 

Mönster Ottobre 1/11

Storlek: 110

Nöjd på en skala 1-10: 7 kanske. 

Dagens fundering:

Idag är en sån dag då jag kan vara så otroligt tacksam över att ha tak över huvudet. Ute är det snöstorm och jag sitter härinne vid min dator, alldeles skyddad mot vädrets makter. Det är varmt och torrt och när jag alldeles snart lägger mig i min säng så vet jag att taket över mitt huvud håller snön borta från min säng. Och mina käraste människor är hos mig och minstingen snusar i sin säng. Och jag är mätt och skulle jag bli hungrig så finns där mat i kylen. Vad bra vi har det!! Tänk att inte ha allt det där. Tänk att vara utsatt för väder och vind. Tänk att inte lyssna med sådär lagom spänning på väderleksrapporten när de utfärdar sina varningar. Tänk att behöva fundera på var jag ska sova inatt för att inte frysa ihjäl. Min tanke och min bön gäller ikväll dem som inte har förmånen att ha tak över huvudet en natt i snöstorm i februari. 

Nu är han vuxen ...- och väskan är färdig ...

Idag blev alltså lillebror myndig. Känns väldigt konstigt. Han har ju alltid varit lillebror. Och nu har jag två vuxna barn - och en liten. På ett sätt är det skönt att tänka: De klarar sig. De är myndiga och utrustade med de flesta förmågor som behövs. Och vi har inte längre ansvaret. Men samtidigt: De kommer att gå sin väg en dag. Flytta hemifrån, bygga en egen familj och vi får bara ta del av den så mycket som de orkar berätta och vill låta oss veta. Jag älskar de så mycket, alla tre!!!

Ich habe jetzt zwei erwachsene Kinder. Was soll ich davon halten?

Nåja, här är alltså väskan. Till historien hör att sonen fick en slags minidator från skolan som han behöver ha med sig i princip varje dag. Den är alldeles för liten för en vanlig dataväska men man vill inte heller slänga in den i en sladdrig axelremsväska. Så för en gångs skull fick jag en uttrycklig önskan att sy åt honom: En dataväska. Jag konstruerade det hela själv. Detta resulterade i att jag inte gjorde saker i den ordning som skulle ha varit praktiskt - eftersom väskan växte fram efterhand. Detta i sin tur resulterade i en del handsömnad. Dessutom är den väldigt stadig med vadd och hårt mellanlägg, dessutom jeanstyg, så jag fick hela tiden planera sömnaden efter vad maskinen skulle fixa. 3 jeansnålar behövdes det. 

Återbruk är fodret (ett ylletyg), dragkedjan, knapparna och remmen som härstammar från en utrangerad väska. Dessutom d-ringarna som remmen är fäst i. Plus tråden. Det hela blev allt annat än perfekt, men jag tror att han uppskattade den och kommer att använda den, och jag får vara stolt över en helt egen kreation.

Eine Laptoptasche für das Geburtstagskind.
Verzierung: Schülkes Tafeln. Wisst Ihr, was das für Formeln sind?

Vilken utsmyckning kan en tonårspojke tolerera? Han är databiten och matematikintresserad så jag plockade fram min formelsamling från gymnasiet och valde lämpliga formler. Det hela har den effekt att alla som ser väska försöker gissa vad det är. Vet ni?

Bara ett litet livstecken ...

Igår var det 8 besök på min blog - nu känner jag en viss press på att leverera ... . Nej, inte att producera men att visa vad jag har producerat. Min blog är så pass ny att jag har mängder med projekt som är färdiga sedan länge som kan presenteras. T ex detta får ... . De stora barnen hade varsin dufflecoat när de var små. Minstingen ville inte ens prova - och vi som trodde att hon skulle vara så söt i den. Sen fick hon kardat ull - och jag fick en idé. Det här är liksom bara början, en igelkott till andra fickan är redan beställt. Bilden blev dålig men fåret sitter på fickan. Och, se och hör, idag var hon beredd att prova. Vad fin hon var. Nu undrar jag bara hur jag ska få in lite färg i projektet. En igelkott går ju liksom också i brun - om jag inte våldför mig på förebilden och gör den röd - men det i sin tur stämmer inte med fåret som har naturliga färger. Jag får väl diskutera saken med fyraåringen. Kanske det kan bli ballonger, blommor eller ett barn med färglada kläder. ....

Ein Dufflecoat der Grossen,
geschmückt mit einem Schaf.
Jetzt wird er vielleicht angezogen.
Ein Igel für die andere Tasche ist schon bestellt.

Här ser ni ett projekt för restanvändning. Ni ser också att det blå och lila garnet tog slut ju längre ner på tröjan jag kom. Garnet är ojämnt spunnen bomull i olika färger och mönster hittade jag på nätet för länge sedan. Det är ett raglanmönster som kan anpassas efter önskemål för alla storlekar och garnsorter. Jag älskar allroundmönster .... . Trådarna är inte fästa än, men jag var alldeles för upptagen med en födelsedagspresent för min imorgon 18åriga son. Jag ska visa snart, men han måste se den först. 

Resteverwertung in Baumwolle.
Die Fäden sind noch nicht vernäht.
Ein richtiges Allroundstrickmuster,
leicht für alle Grössen und Garne anzupassen.

Och dagens fundering
bör handla om egenartiga möten i ett psykologmotagnings väntrum. Jag går för tillfället i terapi. Min tid ligger vid 10 på förmiddagen. Alla då arbetande psykologer verkar få nya patienter vid den tiden - det är viss omsättning i väntrummet. Varje gång någon kommer in måste patienten ringa på dörren, receptionisten är alltid på annat håll eller upptagen. Till slut öppnar hon genom att trycka på en knapp. Hon finns bakom en glasruta och verkar aldrig känna igen mig, fast jag har säker varit där 10 gånger. Hon verkar inte heller minnas vem jag ska träffa utan kollar alltid först i datorn som brukar vara seg. Sen får man sätta sig. In kommer med jämna mellanrum andra. Och det är intressant att observera vilka tankar som far genom mitt huvud - mina fördomar mot mig själv: Undrar vad han har för problem, han verkar ju så normal. Jag pendlar mellan att känna mig överlägsen och underlägsen. Ibland känner jag bara släktskap. Då ser jag hur andra hanterar sin oro. Alla är väldigt upptagna, med sina almanackor, sina mobiler, jag har min stickning. Någon andas på ett sätt som tyder på nervositet. Någon kommer in och verkar väldigt social. Hon talar med för hög röst. Ler mot allt och alla och visar på alla sätt att hon är säker. Det är bara det att det är för mycket.
Från en lång korridor kommer en terapeut efter den andre, alla kvinnor. De går fram till sina patienter och tar alltid i hand. Denna handskakning markerar mer avstånd än närhet. Den är formell fast man har setts många gånger. Hon är ingen vän utan ett proffs. Sen följer man sin terapeut tillbaka längs korridoren.  Och så stängs dörren och arbetet börjar.
Märkliga ritualer i en konstlad miljö som egentligen inte handlar om något annat än att människor möts och söker hjälp hos varandra.